Okej, i jämförelse med mycket annat skit som kan hända så borde jag inte klaga, men det är faktiskt jobbigt med ett klängigt barn. Har vi tur så kan hon leka själv i 10-15 minuter men största delen av dagen så sitter Elina klistrad vid antingen mig eller Fredrik. Lägger man ifrån sig henne så tar det inte lång stund innan hon skriker som en galning. Jag känner mig som en jättedålig mamma när hon äntligen somnat i min famn efter amningen och jag bara måååste gå på toaletten. Lägger henne försiktigt i spjälsängen, varpå hon vaknar och genast skriker. Detta händer gång på gång, och vissa saker måste man ju göra, laga mat till exempel. Tyvärr får hon då skrika själv ett tag. Under graviditeten läste jag tonvis med texter om barn och deras behov. "Ett barn skriker inte för att vara elakt, utan för att något är fel." Jag vet inte hur mång gånger jag läst det och hållit med. Jag har alltid tänkt att jag inte kommer låta mitt barn ligga och skrika långa stunder, men sedan Elina kom till världen inser jag att jag inte har något val. Vill jag kunna äta/skita/duscha/städa så måste jag lägga ner henne, vilket oftast resulterar i gallskrik. Fast jag vill ju inte att hon ska skrika, och det maler hela tiden i huvudet på mig "..utan för att något är fel".