Jag får rysningar av föräldrar som envisas med att visa för världen att deras barn minsann är en flicka/pojke och att det inte ska gå att missa vilket kön deras barn tillhör.

Dianas blogg gör mig illamående. Hennes dotter har fått omgjort i sitt rum. Det ska ju synas att det är en riktig prinsessa som bor i rummet. Behöver jag säga att jag inte håller med henne?

http://dianasblogg.blogg.se/2011/february/utkast-feb-20-2011.html

Underbart roliga Ketchupmamman skriver om problemet med att klä våra barn könsspecifikt. LÄS DETTA FÖR BÖVELEN!

http://www.ketchupmamman.se/2011/02/varning-for-kansliga-tittare/

Och sen när jag ändå är igång så kan jag uppmana alla att bojkotta handling i affärer som har barnklädesavdelningarna könsindelade på lördag.

Vet inte varför jag blivit så bröllopsinspirerad på sistone, men så är det i alla fall och det är väl bara att flyta med strömmen. Lite tankar och idéer läggs i alla fall i minnes-mappen i huvudet (och ibland på datorn) för framtiden. Det är ganska roligt att se hur man ändrar åsikt om vad som är bra idéer genom åren också. Har nog samlat tankar sedan jag jobbade i brudbutiken, vilket gett mig 6 års samlande vid det här laget.

Som exempel kan jag nämna att jag vid vår förlovning var helt inriktad på tvåfärgade mönstrade ringar, och spanade på de här:

men väl i butik tyckte jag att de såg trista ut och tvåfärgat rekommenderades inte alls av säljaren, eftersom de är svåra att ändra storlek på. Är nu glad att Fredrik övertalade mig att välja enkla vita ringar utan massa krusiduller.

Tre års använding senare är jag fortfarande lika förtjust i dem. Reporna i metallen gör dem personliga men de reflekterar ljuset lika bra som om de var nygjorda.

Så nu till dagens problem. Jag har förälskat mig i en vigselring som, även om vi tillhandahåller eget guld, kommer gå på 15 000. För mig är det en helt sjuk summa och jag vet inte ens om jag skulle våga använda en sån ring. Är det bara att vänta tills jag förälskar mig i något annat, eller ska man börja gneta och leva på nudlar från och med nu?

För två veckor sedan såg jag ett inslag på tvn om s.k sotade ögon. En sminkör blev intervjuad medan han lade på ögonskuggan och påstod att man skulle kunna göra det där på 4 minuter med lite träning. Jag blev helt chockad (eller ja, så chockad man nu kan bli över smink liksom) och funderade på hur lång tid det tar när jag "sotar" med den teknik han använde. Idag har jag kommit fram till att det tar typ 15 minuter.. förutsatt att det inte ska se förjävligt ut. Första bilden ser lite mysko ut, men det är bara för att jag blinkar. Ni fattar konceptet i alla fall.

Sen funderar jag lite på vad jag ska göra åt Elinas hår, det är så jädrans rufsigt och går oftast inte ens att fixa genom att smeta babyolja och (silikonfritt) balsam i det. Vad gör man??

Jag är så otroligt utpumpad rent energimässigt. Tillvaron måste bli lättare snart. Det känns som om jag ligger precis under vattenytan och inte riktigt vet om jag är på väg upp för att andas eller om jag kommer drunkna.

Det finns alltså en anledning till att jag inte skriver här så mycket. Den lilla energin jag samlar på mig används till att leka med Elina och att studera. Resten av livet får stiga åt sidan sålänge.

Återkommer någon annan dag.

Fler och fler har fått reda på anledningen till mitt broschsamlande.. intresset av att ge bort sina gamla smycken till mig har inte direkt varit överväldigande. Min förhoppning är att jag i och med detta kan få lite bättre respons på min förfrågning. Eller att ni åtmintone hjälper mig att springa i second hand-affärer eller vara uppmärksamma på loppisar och auktioner.

Hittills ser samlingen ut ungefär såhär. Skulle vilja ha många fler blomformade broscher/örhängen/hängsmycken/hårsmycken. Gärna emaljerade eller i hårdplast. Vita, gula, gröna, blå, ljusrosa.. lite pastelligt sådär.

Någon gång kommer väl Fredrik och jag lyckas krafsa ihop tillräckligt många slantar för att hålla ett bröllop, och det är alltså då som broscherna kommer att komma till användning i form av en bukett. Jag skulle jättegärna vilja att alla vänner, bekanta och släktingar har ett bidrag till buketten och därmed är en del av den stora dagen.  Något liknande den här (stulna) bilden, klicka för att göra den större:

http://broochbouquets.blogspot.com/2011/01/brooch-bouquet-brides-lets-meet-in.html

Vad tycks?

Läser på familjeliv.se om personer och deras ekonomiska situationer. På något konstigt sätt blir jag liksom nöjd över att vi är fattiga "på riktigt". Det kan liksom knappast bli värre. Skulle allt skita sig totalt så kan vi alltid flytta till en 1:a och äta nudlar dagarna i ända. Vi har INGA avgifter som inte går att rucka på, till och med CSN-återbetalningen går ju att få nedsatt om inkomst saknas helt. Den enda utgift som jag verkligen tycker är viktig att ha kvar är Elinas tilläggsförsäkring. Tror att den ligger på ca 40 kr/mån. Det är skönt att slippa huslån och bilavgifter och sånt.

Jag tänker visserligen inte sluta klaga över vår ekonomi, den suger.. men jag hoppas att det blir bättre med tiden, och det är väl det som håller humöret uppe ändå. Tanken på bättre tider.

I framtiden ska vi ha råd att köpa kläder. I framtiden ska vi kunna köpa kurslitteratur (även om vi inte behöver den). I framtiden ska vi inte behöva fundera på om vi har råd att besöka våra föräldrar.

Men JUST NU är jag glad att vi har råd att äta god mat varje dag. Livet är inte half bad, det blir ju vad man gör det till.

Snögubben som vi gjorde i november har smält ner nu. Tror aldrig att jag varit med om att (delar av) en snögubbe varit synlig i nästan 3 månader!! Också lustigt att den aldrig raserade av de små barnen utan bara långsamt smälte ner. Förskolan på området har sina raster där, så man kan ju tycka att någon borde varit där och sparkat.. men icke.

Elina är inne i en jobbig "kan själv"/trotsålder nu. Hon skriker, kastar saker, gråter och slänger sig handlöst på golvet vid minsta lilla motgång. Går man åt ett håll så går hon åt det andra. Svaret på frågor 9 gånger av 10 är NEJ. Hon har tokvägrat att följa med hem från förskolan, så nu har vi bestämt att hon får vara kvar tills efter mellanmålet, så är hon åtminstone inte vrålhungrig precis när hon kommer hem. Känns som det blir långa dagar, men å andra sidan verkar det ju funka för alla inblandade (blir ju mer tid för oss att plugga också) så vi håller fast vid det ett tag i alla fall.

Emellanåt är det ju mega-härligt att hon är så självständig och bestämd också förstås. Som i morse när hon tyckte att vi sov aaalldeles för länge. Då gick hon ut i vardagsrummet och hittade en torr brödbit från gårdagen som hon smaskade i sig. Får man ingen frukost serverad så fixar man det själv. Helt rätt.  Hon var jättenöjd över att hon ordnat det helt på egen hand.

Papegojan (Elina alltså) fortsätter att suga åt sig ord:

Battenn (vatten)

Häscht (häst)

Ackta däjj (akta dig)

Makka (kan betyda både macka och smaka, beroende på tillfälle)

Mjöjk (mjölk)

Vascht (vasst, sägs ofta tillsammans med ajj)

Sen har hon från början fått för sig att gris heter go-gång, men när hon har sagt det några gånger kommer hon på att det är fel och rättar sig själv: giiiies!

"Tänk om jag hade en liten, liten apa" har jag sjungit för henne några gånger, så efter att hon helt tydligt sagt aaapa tidigare heter djuret nu tydligen ooompa.

Favoritordet och aktiviteten är fortfarande gooongi. Hon tittar längtande ut genom fönstret och upprepar ordet flera gånger. Sedan sätter hon på sig skorna, eller kanske soocki och vantä så att hon kan få gå ut och gunga. Gullungen! Sen ska man inte stå och putta fart på henne hela tiden heller, utan man ska sätta sig i gungan bredvid så att man har lika roligt som hon har.