Till Elinas födelsedag bestämde jag mig för att hon skulle få en Waldorf-docka. Det sista håret sydde jag på under själva dagen, men hon hann i alla fall få den i tid. Det var ett roligt projekt, och jag är ganska nöjd med reslutatet trots att dockan i slutändan inte fick någon haka. Köpte allt material i en leksaksbutik i Halmstad. Mönstret till dockan fick jag från en biblioteksbok. Här är bilder på första försöket till huvud (gjorde 4-5 försök innan det blev hårt nog), mönsterdelar till kroppen samt den färdiga dockan med och utan kläder. (Kläderna hittade vi på vinden hemma hos mor och far).

Det gick inget vidare att lämna sötnosen på förskolan idag. Hon har sovit dåligt i natt så hon var trött redan innan hon kommit igång med sin dag. Att då bli lämnad av sin mamma tyckte hon inte alls om. Tur att jag har jobbat på förskola så att jag vet att gråtet alltid slutar fort när leken kommer igång, annars hade jag varit helt förstörd. Känns ju så meningslöst att lämna en storgråtandes tjej när jag bara ska vara hemma också.

Efter lunch ska jag gå på föreläsning, sen ikväll blir det tvättstugan. Låter som det kommer bli helfestligt, eller hur? Kanske till och med trotsar Elinas kvällströtthet och går och handlar och möter Fredrik efter träningen. Najs.

Jo, just ja. Kan ju berätta den där historien nu (så jag har en "anledning" till att fortsätta strunta i att läsa i studieboken).

Det var för ett par veckor sedan, på söndagen efter stughelgen. Jag var ganska trött och var på väg att lägga mig. Fredrik satt fortfarande vid datorn och Elina låg och sov.

När jag krupit ner under täcket låg jag på sidan och tittade på Elina som såg så söt ut. Jag drog upp täcket över henne och klappade henne på armen. Sedan lade jag mig tillrätta i sängen. En jäkla tagg, eller om det kanske var ett dun från kudden, hade fastnat i madrassen och stack rakt upp i min högra skinka. Jag lyfte lite på mig och drog med handen längs med madrassen för att ta bort taggen från den. På något sätt hoppar taggen från min rumpa över till mitt finger och fortsätter sticka mig. En millisekund hinner jag tänka skorpion? innan jag inser vad det är. En jäkla geting som fått för sig att det är okej att sno min sovplats! Jag flyger upp ur sängen, slänger getingjäkeln på golvet och springer ut ur rummet. Satan vad det brände! Fredrik var mycket förvånad över att jag inte skrikit någonting, men jag ville ju inte väcka Elina. Vi blev däremot tvungna att tända lampan för att hitta getingen sedan, fast Elina sov vidare ändå. Getingar är hemska i slutet på augusti, de blir alltid så slöa och farliga. TUR att den inte valt att sova i Elinas säng i alla fall.

Sådär, det var historien om hur jag fick mitt livs andra, och tredje, getingstick.

Jag följer en blogg om ett par som är ofrivilligt barnlösa. För ett par månader sedan skrev kvinnan ett inlägg om äggdonation. Sedan dess har jag funderat över det där med att donera. Det är säkerligen en bra idé att vara färdig med sitt egna barnafödande, men sen.. jag har svårt att hitta anledningar till att INTE bli äggdonator. Det har varit tillåtet med äggdonation sedan 2003 i Sverige och idag är kötiden för det mottagande paret hela tre år! Det är svårt att greppa hur lång tid det är att stå i kö (för en sak som kanske inte ens lyckas) i tre långa år.

Jag läste om en person som tyckte att det skulle vara otänkbart att ge bort sina gener utan att ha "koll på dem". Det personen menade var att man inte vet hur föräldrarna kommer att behandla barnet. Tror inte att det riktigt hör till saken, dessutom känns det otroligt att ett så efterlängtat barn skulle behandlas illa. Fast det kan man såklart aldrig veta.

En annan aspekt är att barnet har rätt att få veta vem donatorn är när barnet blivit myndigt. Skulle det vara en anledning till att inte donera? Det är ju knappast så att man får ett "extra-barn" bara för att man skulle kunna bli uppsökt.

Vad har ni för tankar om det här? Varför är inte DU donator?

Wohoo, idag går det att blogga på korrekt sätt!

Fredrik behövde gå på en föreläsning idag, så jag missar min föreläsning. Någon måste ju ta hand om Elina och inskolningen och idag blev det jag. Vi får pussla med tiderna hela veckan så att det blir så rättvist som möjligt. Jag hoppas dock att hon är tillräckligt inskolad på fredag så att Elina kan gå riktiga tider. Finns ingen anledning till att hon ska vara där 9:30-15:00 när vi egentligen behöver ha henne där 8:00-12:30. Det är ju ungefär samma antal timmar, men på tider som passar oss bättre.

För övrigt måste jag säga att jag är sjukt nöjd över Elinas förskolekompisar. Varför? Jo, det är barn med stor variation på härkomst. De som inskolas nu samtidigt som Elina är en tjej vars föräldrar talar bosniska med henne och och en kille vars föräldrar talar hemspråket med varandra (koreanska kanske? hm, vet inte var de kommer ifrån) och engelska med pojken! Det är ju jättebra om de kan lära varandra lite olika språk. Barn är ju helt otroligt mottagliga för det i den här åldern.

Nu är det bara en timme kvar tills jag ska gå tillbaka och hämta tjejen igen, dags att sätta på en kanna kaffe så jag hinner bälja i mig lite koffein.

Jag kan tydligen fortfarande inte blogga på vanligt sätt.. eller så har det hänt något med datorn som gör att det inte fungerar. Tråkigt oavsett.

Elina har nu börjat på förskolan! Hon har inskolats hela veckan och det går superbra. Idag var hon till och med där över lunchen (själv alltså, utan oss föräldrar). Både jag och Fredrik tycker att det är helt sjukt att vi redan har ett dagisbarn. Tiden går fort. Jag inbillar mig att jag fortfarande är prao-elev från högstadiet när jag är där så att det inte blir så överväldigande.
Jag har ju börjat skolan själv också. Riktigt skönt att få lite massage på geniknölarna. Det här kursen är i stort sett repetition för mig så nu ska jag minsann lyckas lära mig det ordentligt. En lustig sak är att en kille som läser samma kurs kommer från Halmstad så jag känner igen honom från fester på gymnasiet, men jag tror inte att han minns mig så jag vågar inte säga något om det. Däremot gör det att jag ett par gånger kommit på mig själv med att minnas tillbaka till första gymnasieåret. Mycket saker hände det året, en del mindre roliga men de flesta underbart glada minnen. Man var tillräckligt vuxen för att kunna vara barnslig igen. Vi studsade omkring på hoppbollar i korridorerna och drack varm choklad på rasterna. Minns ni det tjejer?
Oj, nu kom jag in på sidospår. Ehm, jag är nog för trött för att sitta vid datorn egentligen. Tror det blir en tidig kväll. Fredrik är iväg på fest (trots ryggproblem) så jag har bara en snarkare inne i sovrummet. Imorgon är det min tur att få lämna hemmet på kvällen och gå på sittning. Problemet är att jag inte vet vad jag ska klä mig i.. jag har ju redan använt alla mina klädesplagg tusentals gånger. Det är inte roligt att ha samma klänningar gång efter annan. Skor har jag åtminstone, och en väska kan jag nog rota fram ur garderoben också.

Typiskt, hade ju tänkt att berätta för er om skogs-kadavret i söndags, getingen på min sovplats och Charlies flytt.. men jag orkar inte nu. Får kanske ta det någon annan gång. Eller live om någon ber snällt.