I många år hoppade jag från den ena till den andra, oftare än folk byter strumpor typ. Idag minns jag inte ens vad de alla hette.

När vi försökte bli gravida började jag intressera mig för en annan. Just då var det såklart ingen bra idé.. Min facination fortsatte och jag pratade om det hela med nära vänner. Vet att det var andra tjejer som också blev intresserade.

Hur som helst så blev jag ju gravid tillslut och vår vackra lilla Elina förgyllde tillvaron. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på den andra, och innan Elina blev fyllde ett gjorde jag slag i saken. Nu har vi träffats regelbundet i snart ett år och jag är lika begeistrad nu som då.

Menskoppen, det är du och jag för alltid!

Var och åt lunch med vännen T på stan, och passade på att titta lite i butiker. Fann ett halsband som jag bara inte kunde motstå (trots att jag tycker att Glitter tar överpriser för sina bijouterier) och därmed kan jag visa er ett idealt smycke för broschbuketten. Visserligen inte blått, vilket jag hade en vision om att accent-smyckena skulle vara, men man kan inte få allt. Stilen är däremot helt rätt!

Blev inte så bra färgåtergivning ser jag nu. Det är typ ahlgrens bilar-rosa och dito-grönt.

Keep searching!

Den där lilla personen i vårt hushåll är inne i en massiv "kan-själv"-period och därtill hör ju såklart att klä sig på egen hand. Hon skriker allt vad hon kan när vi tvingar på henne riktiga kläder och ytterkläder. Ibland blir hennes egenkomponerade stil ganska bra dock. Här har hon bestämt sig för att lägga en personlig touch till de kläder som vi valt ut. Mössa och skor har hon tagit på sig själv.

Vid måltiderna får man också se en del sura miner när hon inte riktigt tycker som vi. Hon fick inte hålla i kameran

men det var roligt att titta på bilderna

så vi tog bilder på hela familjen

kanske dags att göra det där memoryt någon gång? släktingar uppmanas att ta glad/ledsen-bilder på sig själva och maila till mig

emeliesjodin[at]gmail.com         

Jag kan se tillbaka på fotografier av mig själv och tänka: Såå stor var jag väl ändå inte? (Som jag tyckte vid tillfället) Ändå har jag alltid varit mycket medveten om min storlek.

Fram till högstadiet tillhörde jag de större tjejerna i klassen. Lång och kraftig. Under mitt sista år i högstadiet växte tjejerna om mig på höjden och jag gick ner ca 7 kilo i vikt och landade på storlek 36/38 (tröjor/byxor). Under första året i gymnasiet tappade jag ytterligare ett par kilo, låg på 58 kilo och drog 36 i kläder rakt över. Sedan gick det uppåt, och uppåt.. tror att jag vägde 63 ungefär när balklänningen satt som en smäck (strl 38). Ett år senare flyttade jag till Göteborg, flera omständigheter gjorde att jag åt ganska lite. Levde i princip på degistivekex och marmelad i ett par veckor. Detta i kombination med att jag slutat träna i och med flytten gjorde att såväl muskelmassa som fett försvann. Hade ingen våg då, men kom återigen i kläderna som jag hade under första året på gymnasiet, så jag gissar att jag vägde 59-60 kg. Började sedan äta normalt och började baka alltmer.

Sommaren -06 vägde jag ca 63 kg. Gick det kommande året upp en del och landade i omgångar på 65, 67 och sedan 70 kg. Låg kvar där läänge, ända till sensommaren -08 då jag minskade till 66 kg. Blev (äntligen) gravid och ökade därför till 82 kg.

Efter graviditeten tog det nio månader innan jag var tillbaka på 66 kg. Ökade igen och har legat på 69-70 kg sedan dess. Nu har jag börjat med LCHF-kosten igen och ligger på 66-67 kg.

Alla dessa siffror sitter inpräntade i huvudet på mig och det är uppenbart att jag är ganska så viktfixerad trots att jag inte egentligen är överviktig.

Jag har ett totalt sjukt förhållande till sötsaker och kastar långa blickar efter personer på stan som äter en snickers. Att bara äta ett par godisbitar eller en kanelbulle har jag inte möjlighet till. Jag kastar mig över godsakerna och äter tills det är slut. Sen mår jag dåligt, i sinnet alltså. Ibland kan jag till och med få en överdos av godis och blir helt yr, som om jag vore full.

Vad jag vill säga med den här texten är att jag VET att jag mår bättre av LCHF. Sötsuget är inte borta (kanske för att jag ändå underhåller det med frukt och lite mörk choklad) men magen är lugnare, sinnet är lugnare och jag är mätt och belåten mest hela tiden. Jag vet också att jag kommer trilla dit igen.. om jag lyckas gå ner ett par kilo till så "vet" jag hur jag ska göra för att tappa vikten och tycker då att jag kan unna mig muffins och dajm och grejer tills nästa gång jag blir fast beslutsam att gå ner igen. Det är en ond cirkel som jag nog aldrig kan bryta. Jag förstår helt enkelt inte mitt eget bästa, utan beroendet av kakor är för starkt.

Summan av kardemumman är att jag rekommenderar LCHF till alla andra monster därute. Det funkar ju, jag har lättare för att tukta impulsen att göra en chokladbollssmet än med kalorikoll eller VV eller något annat.