Liten lär sig konstant nya ord. Mest förvånad blev jag nog i helgen när hon pekade på tårtan och utbrast goodisch.

What, när och av vem lärde hon sig vad godis är? Knappast på dagis eller? Kan det ha varit den lilla påsen med sockerfritt som fanns hemma hos Christian i fredags vars ord hon genast snappade upp?

Idag visade hon oss favvis-vännen på förskolan (nåja, inte vet jag om de är bästa vänner, men de är gulliga mot varandra i alla fall.. kan inte sägas om alla ungarna) och sa jättetydligt Anntånn (Anton heter han alltså)

Fattar däremot inte varför hon envisas med att kalla nappen för pappa?

Hon är ju ganska tålig dottern min, så det är inte ofta det kommer tårar när hon trillar omkull. För att ändå få oss att förstå att hon slagit sig säger hon: Ajje, jö ont.

På senare tid har hon blivit lite utåtagerande, skriker allt vad hon kan och kastar saker. Sen hämtar hon prylen eller pekar, rynkar pannan och säger schönnde. Ja, precis, svarar jag. Nu gick den sönder.