Trots 5 års kötid på boplats lyckas vi inte ens få ett visningserbjudande. Det är så otroligt nedslående. Faktum är att vi inte kan bo kvar här mycket längre. Vi håller på att växa ur våra 56 kvadratmeter. Jag vågar inte ens bjuda hem nyfunna vänner bara för att vi bor så trångt.. det går ju knappt att sitta och äta i köket hela (lilla) familjen idag ens, med gäster är det omöjligt. Dessutom känner jag inte riktigt att det går att bo in sig här. Vi har haft den här studentbostaden i 2 år, men det är knappt att jag kallar det ett hem. Jag vet ju att det här inte är ett permanent boende och därför vill jag inte lheller eta efter förskolor i närheten. Det hade underlättat tusenfalt om vi hade en större lägenhet, inte allt för långt från Chalmers, som vi kunde bo i så länge som vi har lust till. Bäst hade det väl varit om vi flyttade innan augusti, för tills dess måste vi ha en plats på förskolan.

Jag gillar inte alls det så kallade kösystemet för lägenheter i Göteborg. Hur ska vi kunna få en ny bostad när vi inte har någon bytesbostad?

Sitter och kollar barnartiklar på blocket och blir plötsligt lite sorgsen.. förstår folk som skaffar barn tätt. Även om det är jobbigt ibland så är det ju så mysigt med bebisar som ligger i babygym och använder pyttesmå kläder. Jag kommer verkligen att sakna mammaledigheten när skolan börjar till hösten. Det är nog tur att vi bor så trångt redan och att vi har permanent p-medel för annars hade jag nog tjatat mig till en mini-bebis till inom en snar framtid. Logiskt vet jag ju dock att det är bäst att vänta en handfull år. Både för att Elina ska få den uppmärksamhet hon förtjänar och för att våra liv ska hinna stabilisera sig med jobb och bostad. Dessutom kommer vi ju inte skaffa hur många barn som helst och jag vill gärna ha en graviditet framför mig för jag är aaaalldeles för ung för att ha avklarat familjebildandet. Så är det med den saken, nu ska jag fortsätta att krama min lilla prinsessa.