Tisdag, 14 juli 2009

Vid halv fem på morgonen vaknar jag för andra gången av en värk. Antar att det är förvärkar, men tänker samtidigt att om det ska göra 100 gånger mer ont än såhär så kommer jag ju dö. Går upp och sätter mig vid datorn. Känns inte lönt att lägga mig igen eftersom värkarna kommer någorlunda ofta. Börjar klocka dem men får inte riktigt någon rätsida på frekvensen. Tycker att det är svårt att veta när de egentligen börjar och slutar. Vissa känns mer, andra mindre. Intervallet mellan värkarna låg på 3-8 min.

Fredrik vaknar när klockan ringer vid halv 6. Jag informerar om att jag varit vaken en timme och att det kanske är på gång. Jag har läst en hel del om kvinnor som gått med förvärkar i flera dagar, så jag förklarar för Fredrik att det nog är max tre dagar kvar tills vi får träffa bebisen.

För att kontollera ifall värkar är riktiga eller förvärkar har jag hört att man ska ta 1000 mg paracetamol och sedan ett varmt bad. Om värkarna avstannar då är det förvärkar. Jag letar i panik efter två värktabletter. Inser att jag inte brytt mig om att köpa några eftersom jag inte använt värktabletter alls under graviditeten. Tillslut finner jag en karta med två ynka tabletter på. Sväljer ner dem tillsammans med frukostfrallorna och tappar sedan upp ett bad. Lägger mig i badet och avvaktar... inga värkar. Jo, där började en! Fredrik får klocka dem medan jag badar. Fortfarande relativt oregelbundet men med oförändrad styrka. Frågar Fredrik hur han vill göra, kanske är det på gång, men eftersom jag inte har jätteont så kan det dröja ganska många timmar. Jobba eller inte? Han visste inte riktigt hur han skulle göra. Jag lovade att ringa ifall värkarnas karaktär ändrades, vilket jag intygade inte skulle ske på hela förmiddagen. Halvt motvilligt begav han sig iväg.

När jag hade suttit ytterligare någon timme framför datorn och försökt hitta information om hur värkarna ska kännas gick jag iväg för att försöka sova lite. Halvsov och väcktes åtminstone var 10:e minut av en ny värk. Hittade ingen bra sovställning och tyckte att det var jobbigt att ligga ner när värkarna kom. Vid 10-tiden gav jag upp och satte mig åter en gång vid datorn. Det var inte alls bakvämt att sitta ner vid värkarna så varje gång en värkvåg kom så ställde jag mig upp och gick lite eller bara vaggade lite fram och tillbaka. Tappade upp ett nytt bad och låg där så länge jag orkade. Det är fruktansvärt trist att bada när man inte kan koppla av riktigt. Tvättade håret och rakade bikinilinjen och armhålorna.

Vid 12-tiden bar jag in datorn till tv-rummet och kollade på 7th heaven. Tv:n fick sedan stå på hela eftermiddagen. Anledningen till att datorn var med hela tiden var för att jag klockade värkarna med hjälp av varktimer.se. Det var nu lite lättare att veta när värkarna började, men fortfarande ganska diffust gällande när de avtog. Strax innan klockan slog ett ringde jag till Fredrik. Berättade att det nu tycktes vara riktiga värkar. Detta på grund av de var tillräckligt intensiva för att inte kunna avta. Tyckte inte att han behövde skynda sig hem, men jag började bli hungrig och ville gärna ha lite massage och sällskap så han kunde i alla fall börja tänka på att packa ihop för dagen. Medan jag väntade på att han skulle komma hem passade jag på att måla naglarna, såväl på händerna som på fötterna. Var väldigt lustigt, för jag ville inte ställa mig upp och gå med halvfärgade tånaglar, så jag grimaserade mig igenom de värkarna sittandes.

Halv tre kom Fredrik hem. Han undrade vad han kunde hjälpa till med och svaret var självklart: "Jag vill ha något att äta!" Jag vankade runt och ojade mig lite vid värkarna medan köttbullarna stektes. Fredrik frågade om vi inte skulle ta och ringa förlossningen, men jag ville ha mat innan något annat blev gjort. Försökte att kasta i mig maten mellan värkarna. De var nu såpass starka att det var skönare att sitta och gunga på huk än att gå runt. Medan jag åt passade Fredrik på att ta en dusch. När jag hade ätit ville jag klocka några värkar till för att kunna säga till förlossningen hur frekventa de egentligen var. Fortfarande höll de sig på ett intervall mellan 2 och 4,5 minuter, så jag tyckte att de var oregelbundna, men kunde ändå hålla med Fredrik om att vi lika gärna kunde åka in till förlossningen. Anna ringde, och jag kände att jag inte ville avslöja att det var på gång utifall att vi skulle behöva åka hem eller att det skulle bli väldigt utdraget. Lyckades prata mig igenom en svag värk och slängde på luren innan nästa värk kom. Värkarna efter de svaga brukade jämna ut det hela och vara desto starkare. Precis innan jag ringde in till förlossningen började slemproppen släppa, så då var jag äntligen säker på att vi faktiskt skulle föda snart. Fredrik ringde taxin, som skulle komma inom 8 minuter. Sista värken innan vi gick ut genom dörren var jobbig, för då började det trycka på bakåt. Med andra ord kändes det som jag skulle behövt bajsa ordentligt. Medan vi halvsprang till taxin kom ytterligare en värk. Väl på väg till förlossningen kom ytterligare två. Vid det här laget har jag helt tappat tidsperspektivet.

Slängde oss in på sjukhuset, för att hitta: ögonmottagningen? Gick en bit längre in i korridorerna men hittade fortfarande inte förlossningen. Började gå tillbaka. Både på väg dit och tillbaka fick jag nya värkar. De tryckte på så att jag var tvungen att sitta ner i ett fönsterbleck för att kunna hålla mig. Fredrik fick hjälp av en man som sa att förlossningen är på våning 10. Vi tog oss in i hissen och plingade på vid dörren. En ny värk kom och jag hängde mig på Fredrik för att inte falla ihop. Vi blev ombedda att vänta medan ett undersökningsrum blev ledigt. Inne i rummet, sittandes på britsen, kom den värsta värken. Jag trodde att jag skulle hoppa ur mitt egna skinn och jag ville kräkas men kunde inte berätta för Fredrik att jag ville ha en spypåse. Någon barnmorska hade ännu inte kommit så jag satte mig på huk på golvet mellan Fredriks ben. Barnmorskan kom äntligen och frågade om personnummer och hur det kändes. "Jo, nu är det krystvärkar", sa jag. Vid nästa värk gav jag upp förhoppningen om att kunna hålla emot så jag började krysta. Hon bad mig andas igenom värken, så jag profylaxade lite för att göra henne glad. Tyckte att hon var jätteelek sen när hon bad mig lägga mig på britsen för att ta CTG och kolla hjärtljuden på bebisen. Ännu en värk kom och hon insåg att jag inte ljög när jag sa att det var krystvärkar. Blev bortkopplad från apparaterna och de rullade iväg mig till en sal. Visade sig att det var fullt i alla förlossningssalar så jag fick komma till en operationssal istället. De ursäktade att det var så kallt där inne, men jag tyckte att det var svalt och skönt.  Jag tänkte att jag egentligen inte alls ville föda liggandes på rygg, men jag hade inte ork nog att ändra ställning då. De fick av mig kläderna och jag kunde äntligen ta i riktigt ordentligt vid värkarna. De undrade om jag ville ha lustgas, men jag tyckte att det kändes väldigt onödigt när jag nu klarat mig så länge utan. Blev lite förnärmad över att de frågade tror jag. Precis när de sa att de skulle ta hål på hinnorna så känner jag ett splasch mellan benen och blir stolt över att min kropp och bebis förekom dem. Får hålla i mina egna ben för att få kraft och de säger flera gånger till om att jag måste sära mer på benen för att öppna upp bäckenet. När hon kände i öppningen med fingrarna gjorde det fasligt ont, men behagligt var det att sedan få varma kompresser mot underlivet. Tillslut kommer jag på det: ”Naveln”, säger jag till Fredrik. ”Va?” får jag till svar. ”Navelsträngen, glöm inte..” Han förstår vad jag menar fastän jag inte kan tala sammanhängande. Han förklarar i sin tur för barnmorskan och undersköterskan att vi vill ha sen avnavling, vilket innebär att navelstängen tillåts pulsera färdigt innan den klampas av. De säger att de går med på det förutsatt att bebisen mår bra när den fötts fram. Personalen diskuterar hur de ska göra för att ta blodprov på strängen utan att klampa, och kommer fram till en lösning som verkar passa dem båda. Samtidigt förklarar de att de inte vill lägga henne på mitt bröst då på en gång, utan att hon får hållas under moderkaksnivå ett par minuter så att hon snabbt får i sig allt blod från moderkakan. Visst, tycker jag, huvudsaken är att inte beröva henne på blod – närhet får komma i andra hand. Får känna på bebisens huvud när det börjar krönas. Ett par värkar senare är hon ute. Fredrik tar det första fotografiet av underverket. När hon fått allt blod från moderkakan läggs hon upp på mig. En blodig och skrynklig liten sak, men ack så söt. Fredrik klipper navelsträngen.

Barnmorskan vill få ut moderkakan, så jag får en spruta vilket gör att en blodflush går genom hela kroppen. Hon tog tag i navelsträngen och drog ut moderkakan. Enligt Fredrik såg det väldigt coolt ut.

En halvtimme senare är det dags att sys, då hjälper knappast profylaxandning så jag tar djupa andetag av lustgasen. Under tiden får Elina ligga mage mot mage med mig, men med en vakande hand från Fredrik så att hon inte faller ner. Endast något enstaka invändigt stygn och ett antal på ena blygdläppen behövdes, trots att utdrivningsskedet gick så snabbt.

Vi får sedan lite mysstund för oss själva, varpå de tar tempen på Elina. Eftersom hon inte fick komma upp och värmas mot min hud på en gång och salen var så kall hade hon blivit nedkyld och hade väldigt låg kroppstemperatur, bara 35.8 grader. Hon skulle därför värmas ett tag till, men samtidigt kollades mina stygn upp. Ve och fasa, ett hematom hade bildats och blodet hade kapslats in under stygnen. Läkaren skickas in och jag opereras och töms på det levrade blodet. De satte också kateter eftersom det troligen skulle svullna ordentligt. Barnmorskan kände sig skyldig eftersom hon hade råkat ta sönder ett blodkärl under själva bristningen. Lilla kalla Elina får under tiden jag opereras ligga hud mot hud under pappas tröja. Det såg väldigt mysigt ut och jag var glad att de fick lite bonding time.

Elina ska sedan ammas så att hon återfår en normal temperatur, Fredrik och jag får fika med kaffe, saft och mackor. Det är hemskt gott!

Tillslut kollas tjejens temperatur upp igen. Den måste ligga över 36.6 för att vi ska få komma till BB. Vi tittar spänt på termometern, den landar på 36.8 Äntligen! Jag slipper föras över till rullstol utan får ligga i en säng medan jag rullas ner till BB. Fredrik får äran att sätta en röd nål på tavlan som visar hur många barn som fötts under dagen, och vilket kön de har.

Familjelivet tar sin början.