Måndag, början på en ny vecka. I backen på väg till förskolan knäcktes framhjulet på barnvagnen. Hurra liksom. Det var bara att ställa skiten och börja vandra. Elina, som tjatat om att "gå själv" tyckte plötsligt att det var alldeles för jobbigt att gå och ville därför bli buren. Behöver jag säga att jag inte klarar av att bära henne när jag redan har typ 15 kilos extravikt att kånka på? Gnäll, gnäll från Elinas håll. När vi kommit nästan halvvägs fick hon för sig att gå iväg, åt ett helt annat håll. Klockan passerade 9, då Elina egentligen skulle varit på fsk. Tjat, tårar (från min sida) och hot om att gå hem igen fick henne till slut att fortsätta gå i rätt riktning. Flera gånger under vägen behövde vi stanna för att lillan skulle "vila". Promenaden som vanligtvis tar 25-30 min för mig tog idag 1 timme och en kvart!!! Jag var helt slut mentalt när vi var klara.

Har inte lyckats prestera någonting sedan dess heller, vilket är olyckligt eftersom jag har en skoluppgiftsinlämning på fredag.

Känns som jag ska bryta ihop när som helst. Ser inte direkt fram emot en hemmakväll tillsammans med Elina när Fredrik är på träningen. Måndagar brukar vara intensiva för Elinas del, så när hon kommer hem kommer känslorna fram och det blir mest bråk. Blir inte bättre om jag också är slutkörd.

Verkar åtminstone som om det kan fixa sig med framhjulet. Fredrik ringde runt och vi har chans att köpa ett bättre begagnat framhjul till ett rimligt pris.

Nu ska jag leta recept till kvällens middag. Försöka förbereda det mesta för att förebygga onödiga hungerskänslor.