Man talar om amningshysteri och hur mammor känner sig pressade att amma av samhället. Att ersättning skapar otrygga barn osv. Själv tycker jag mig se en annan sida av myntet, som handlar om skuldpåläggning även hos oss som helammar.

De första veckorna när Elina inte gick upp i vikt så stadigt så satt jag och maratonammade i flera timmar. Med bröstvårtor som är ovana vid den brutala upplevelse som sugandet innebär, och hela upplevelsen av att bli förälder så känner man sig riktigt misslyckad när ens barn inte går upp i vikt. De eviga frågorna från BVC om hur ofta barnet äter gör mig tokig! Får man dessutom ett barn som ofta gnäller och skriker så fortsätter dessa frågor och uppmaningar. "jag menar inte att du ska sitta med bröstet framme hela tiden, men amma så fort hon tenderar till att gnälla." Om jag lyder dessa uppmaningar så skulle jag sitta med bröstet framme hela tiden!! Fredrik frågar också (lite för ofta) om hon är hungrig och undrar när hon senast åt. Till och med på föräldraforum på internet, där oroliga kvinnor frågar om hur de ska få sitt si-och-så gamla barn att sluta skrika hela nätterna, berättar andra mammor om hur de fått harmoniska barn när de ammat vid minsta lilla pip. Jag är inte alls förvånad över att relativt många ger upp ammandet. Genom att ge ersättning och se hur mycket barnet faktiskt får i sig kan man ge svar på tal.

Jag är mor till ett barn som till synes gnäller/skriker utan anledning, flera timmar om dygnet. Så är det, och amningen har inget med det att göra. Nu är det sagt, och något mer tjat om hur jag matar mitt barn undanbedes.