Tidigt imorse vandrade familjen Sjödin-Kamdal in på Folkets hus. Två våningar upp fick vi vänta i ett liten korridor. På väggen hängde några oljemålningar med landskapsmotiv samt en tavla benämnd "area", en litografi bestående av ett rött sammanhängande streck. På motstående vägg fanns en oval spegel med mörkbrun ram, lite naggad i träet. Ett äldre par gick ut från ett rum tillsammans med sitt lilla skrikande barn. Ett nytt par kom in och satte sig i korridoren, även dem med ett barn som inte kunde väga många gram. Längre bort satt en äldre herre, han såg lite spänd ut. Så satt vi ett antal minuter. Alla sneglade på varandra, eller stirrade in i väggen. Typiskt beteende i det svenska samhället. Vi blev inkallade till ett rum som tillhörde en höggravid kvinna. Hon tog inte i hand, kanske är hon rädd för svininfluensan. Det gjorde oss detsamma.

Vi skrev under ett papper om att vi bott ihop mellan september och december, samt att vi var säkra på att Elina är vårat gemensamma barn. Ett par nya papper lades framför oss. Vi fyllde först i att vi vill ha gemensam vårdnad, sedan kallades två vittnen in och bevittnade då Fredrik skrev under faderskapserkännandet. Jag fyllde i ett godkännande av faderskapet. Därefter fick vi gå. Den gravida kvinnan sa tack, vi tackade tillbaka. Ingen handskakning vid avskedet heller.

Nu har Elina lagligen två vårdnadshavare, varav den ena är hennes far. Hurra för det svenska systemet som är så smidigt (jag är ironisk).

Sedan åkte vi hem och drack kaffe.