Nu har vi äntligen bestämt datum för Elinas namngivning, och snart blir det. Redan nästa lördag är det dags. Det blir öppet-hus i Haverdal, fast någon sorts ceremoni planerar vi ha på eftermiddagen runt 2-tiden. Detaljerna är inte riktigt klara ännu, men vi har ju några dagar till på oss att planera.

Idag är Elina riktigt gnällig, hon bara skriker hela tiden. En stund under melodikrysset var hon i alla fall glad och pratade en massa. Hon är nog trött, men istället för att sova så skriker hon.

I natt försökte jag lägga henne i spjälsängen när det var läggdags. Det föll inte i god jord. För att hämnas så var hon vaken i två timmar. Det slutade med att hon fick somna i vagninsatsen ändå. Hon är en bestämd liten tjej. Jag kan inte för mitt liv förstå vad hon fått sin envishet ifrån *harkel, harkel*. Ett tag låtsades hon att hon var hungrig istället för trött, så då sög hon intensivt på min överarm vilket resulterade i ordentliga sugmärken. (Därefter lät jag henne äta såklart, jag försöker ju inte beröva henne de kommunikationsmetoder hon har)

Vi lade henne på mage i soffan igår, så att hon skulle kunna träna sina nackmuskler (enligt BVC:s rekommendation). Döm om vår förvåning då hon lyfte såväl nacke som axlar. Det har hon bara gjort då hon legat lite i vinkel innan, men nu var underlaget helt platt. Vi var snabba fram med mobiltelefonerna så att vi kunde ta lite fotografier. Kameran hann vi inte hämta. Vi är så stolta över hennes framsteg. Man skulle kunna tro att hon är den första människan i världen som lyft nacken med tanke på hur vitt och brett vi talar om hennes utveckling, fast det är klart att man blir glad och nöjd när hon lärt sig något nytt.