Ibland skriver jag långa dagboksinlägg/blogginlägg i huvudet. När jag har gjort det är det som om ämnet är avklarat så jag behöver inte ventilera det på papper. Skönt för mig, men tråkigt för bloggen. Att skriva i huvudet har sina fördelar. Jag slipper censurera mig själv och behöver aldrig tänka på hur jag uttrycker mig eftersom jag redan vet vad jag menar. Att skriva på det sättet som jag tänker hade inte blivit så bra tror jag. Oftast tänker jag utan punkt, vilket hade blivit jobbigt att läsa. En enda lååång mening där ingen eftertanke ges åt eventuella syftningsfel.

Det händer inte så väldigt mycket för närvarande. Vi är ganska så förkylda här hemma, med halsont och hosta - men det hör väl hösten till antar jag. Klär oss lite för dåligt för vädret (aka regnet) plus att Elina drar hem otyg från förskolan.

På labbet går det framåt i alla fall, tror att jag börjar komma in i rutinerna någorlunda vid det här laget. Lite synd bara att jag kommer byta avdelning lagom till att jag blivit bekant med all apparatur och folket där jag är nu. Fast man vet ju aldrig, kanske går det sämre framöver så att jag blir kvar längre än jag trott. Jo, det är alltså i princip så att mitt arbete är uppdelat i två huvudmoment: genkloning och proteinproduktion. Detta sker i samma hus men på två olika avdelningar och våningar. Kan försöka förklara lite mer ingående vad det är jag håller på med en annan dag, fast då får jag verkligen försöka rita lite bilder och sånt så att det blir enklare att förstå. Knappt att jag hänger med själv ibland. Dessutom blir jag helt yr i bollen av att sitta en hel dag och stirra på nukleotidsekvenser.

Det kan till exempel se ut så här (påhittad sekvens):
ATGCGTCGGTGCAACCGTCAGGGTCATTACTGGTCATGCAAATCGAATGC
GATA

fast mycket mer då.. men spännande är det!