Den här natten har varit hemsk. Jag kan ärligt talat inte förstå hur vissa föräldrar klarar av sömnbrist natt efter natt. Elina har haft sin första vaken-natt sedan BB.

Vid 23-tiden somnade hon i sin säng (efter att ha sovit några timmar på min mage framfr tv:n). Kl 2 vaknade hon och ammades. Redan vid 3 vaknade hon igen. Jag tog för givet att hon nu inte behövde matas, utan försökte ge henne nappen. Efter gnäll, lek, skrik, amning, lek, gnäll blev klockan äntligen strax efter 5 och det var dags för Fredrik att gå upp för att gå till jobbet. Jag lade då över Elina i vår säng och liggammade tills vi båda slumrade till vid 6-tiden. Vi sov någon timme, sedan ville hon amma igen. Därefter sov vi till 10-tiden.

Jag höll på att få panik av att bara sitta vid sängkanten i två timmars tid mellan tre och fem. Mörker, en gnäll-bebis och trötthet är ingen höjdare.

Nu har jag i alla fall äntligen en liten glader bredvid mig. Hon har precis upptäckt att man kan suga på underläppen. Det ser så gulligt ut, som en gammal tant som tappat alla tänder och håller på att äta en kaffe-doppad kaka.

Man talar om amningshysteri och hur mammor känner sig pressade att amma av samhället. Att ersättning skapar otrygga barn osv. Själv tycker jag mig se en annan sida av myntet, som handlar om skuldpåläggning även hos oss som helammar.

De första veckorna när Elina inte gick upp i vikt så stadigt så satt jag och maratonammade i flera timmar. Med bröstvårtor som är ovana vid den brutala upplevelse som sugandet innebär, och hela upplevelsen av att bli förälder så känner man sig riktigt misslyckad när ens barn inte går upp i vikt. De eviga frågorna från BVC om hur ofta barnet äter gör mig tokig! Får man dessutom ett barn som ofta gnäller och skriker så fortsätter dessa frågor och uppmaningar. "jag menar inte att du ska sitta med bröstet framme hela tiden, men amma så fort hon tenderar till att gnälla." Om jag lyder dessa uppmaningar så skulle jag sitta med bröstet framme hela tiden!! Fredrik frågar också (lite för ofta) om hon är hungrig och undrar när hon senast åt. Till och med på föräldraforum på internet, där oroliga kvinnor frågar om hur de ska få sitt si-och-så gamla barn att sluta skrika hela nätterna, berättar andra mammor om hur de fått harmoniska barn när de ammat vid minsta lilla pip. Jag är inte alls förvånad över att relativt många ger upp ammandet. Genom att ge ersättning och se hur mycket barnet faktiskt får i sig kan man ge svar på tal.

Jag är mor till ett barn som till synes gnäller/skriker utan anledning, flera timmar om dygnet. Så är det, och amningen har inget med det att göra. Nu är det sagt, och något mer tjat om hur jag matar mitt barn undanbedes.